Det här är verkligen inte en bokrecension!

Främlingen av Albert Camus är en tämligen tunn bok och jag tänkte att ”den måste jag kunna läsa ut hur tråkig den än är”. Jag satte glatt igång med att läsa. Baksidetexten hade utlovat ett mord som aldrig ville komma och jag blev lite besviken, men samtidigt var jag ju då tvungen att fortsätta läsa, eller hur? Så jag läste.

Spoilervarning!
Mitt i boken sker så mordet. Varför var Camus tvungen att ägna halva boken åt att introducera saker och människor…? Tråkvarning. Jag ville läsa om mord! Andra halvan av boken bestod av tid i häktet och den efterföljande rättegången. Läsaren får veta vad straffet blir, huvudpersonen tjafsar med en präst och sen är boken slut.
Slut på spoilervarning!

Boken lämnade mig med följande känsla: ”Eh……………….?”

Sally: I have just as much of a dark side as the next person.
Harry: Oh really. When I buy a new book I always read the last page first
that way in case I die before I finish I know how it ends. That my friend is
a dark side.
Sally: That doesn’t mean you’re deep or anything I mean… yes, basically I’m
a happy person…
Harry: So am I.
Sally: …and I don’t see that there’s anything wrong with that.
Harry: Of course not you’re too busy being happy. Do you ever think about
death?
Sally: Yes.
Harry: Sure you do, a fleeting thought that jumps in and out of the transient
of your mind. I spend hours, I spend days…

Om Främlingen är Harry så är jag helt klart Sally.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial