6: Kent, Du och jag döden

Kent, Jag inser allt för väl att albumen på den här listan har valts utifrån hur jag mådde och hur mycket jag lyssnade på skivorna vid de tillfällena. Här kommer nämligen ytterligare en skiva som hjälpte mig när det var jobbigt (eller var det bara 2005 som var ett dåligt år?): Kents Du och jag döden från 2005.

Jag började lyssna på Kent efter en konsert med dem i november 2002 men min första skiva blev inte Vapen och ammunition, konstigt nog. Jag hann köpa debuten Kent innan jag fick V&A i julklapp. När det annonserades att Kent skulle släppa ny skiva 2004 var det alltså mitt första skivsläpp med Kent där jag var i fas. Jag längtade hett efter skivan i ungefär ett halvår. Det var inte så att jag tänkte ”åh vad roligt det ska bli med en ny skiva” utan det var mer ”hur många dagar är det kvar?!” över det. Jag har aldrig känt så inför en skiva så, varken förr eller senare. De två senaste Kentskivorna har förvisso inte passerat obemärkt men de har å andra sidan inte skapat något rabalder hos mig. ”Oj, hoppsan, nu har releasedatumet tydligen varit, hoppsan”.

Trevligt nog kan Du och jag döden ses som den första skivan på en väldigt lång måbraperiod som sedan följe. Den här låten gillade jag för att de sjöng om Västerås, den här för att jag skulle ta studenten några månader senare och den här för videon.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial