Ode till en tunnelbanestation

Det som inom en alldeles snar framtid kommer bli ”min” tunnelbanestation, tunnelbanestationen närmast hemma, tycker jag redan om väldigt mycket. Det kanske låter konstigt att tycka om en opersonlig – konsten till trots – tunnelbanestation men det var kärlek vid första ögonkastet nästan. Och det här är ett inlägg för mig att återkomma till senare i vinter när jag är trött på tunnelbanor, förseningar och gudvetvilka problem som kan uppstå.

Min tunnelbanestation ligger inne i ett berg. Det är en öppning rätt in i berget och efter spärren en kort trappa ner till spåren, ingen rulltrappa behövs. Nu när det har varit idiotvarmt ute har det varit svalt och skönt på stationen. En gång valde jag till och med att vänta och ta nästa tåg eftersom jag annars skulle behövt ha vänta på en varmare station. Lika behaglig som den är nu är den förmodligen iskall på vintern.Första gången jag var där var i mars när pvn skulle åka och titta på en lägenhet ute i Höststaden*. Jag var uppe samma helg så vi åkte dit tillsammans. Jag hade aldrig hört talas om stationen och ville stoppa in ett extra S när jag uttalade namnet. K hade flyttat från Pluggstaden så det hade gått ett tag sedan jag gjort några längre tunnelbaneresor och jag hade helt enkelt lagt mig av med tålamodet. Hem till pvn tog det sex minuter och det var lagom. Nu räknade jag det till 18 stationer och det kröp i mig efter fem. Det kändes som vi aldrig skulle komma fram och vi åkte och åkte. Men så, efter 30 minuter och fyra stationer från ändhållplats, var det dags att kliva av. Stationen var inte alls vad jag var van vid. Stationen vid Teknis uppfattade jag alltid som rå och fuktig och jag svettades där oavsett väder och temperatur. Det här var bara kallt och jag tyckte den var dyster. Efter visningen tänkte jag att här kan man ju inte bo, aptråkig station och hur långt bort från allting som helst. Men lägenheten var fin och pvn bjöd och köpte den. Verkligheten var ett faktum, stationen skulle bli vår station. Genast blev den vacker.

Hela sträckan in till T-centralen är himla fin faktiskt. Det är mycket natur och ju fler gånger jag åker den, desto kortare blir den. Jag dessutom lärt mig att uttala namnet rätt. Snart kommer det kännas som jag aldrig gjort annat än bott där, i Höststaden.

*dit jag ska flytta!!