Skyddad: Korpens sång

Korpens sång av Per Nilsson läste jag för första gången 1998. I boken finns en figur som föreläser för högstadieungdomar om miljön och framtiden och den dystopi som han målar upp får ungdomarna att ta livet av sig. Som 12-åring kunde jag inte se varför de gjorde det, men sex år senare och idag, tio år senare, kan jag verkligen se det. Jag köpte i måndags en tidning som nog var tänkt att vara glättig, men den var så deprimerande att jag ville dränka mig där och då i badkaret när jag läste den. Jag ser ingen som helst mening med att leva när polarisarna smälter, skogar skövlas och allt vad det är som förstör. Kan ingen ta och rädda den här världen någon gång… (Härlig kan-ingen-annan-göra-det-inställning, men seriöst, vad kan lilla jag göra förutom det jag redan gör…?)

(Jo, det finns all mening att leva, det vet jag med och något alternativ finns inte. Känslan av hopplöshet är bara så överväldigande ibland. Det är många gånger anledningen till att jag är djup som en vattenpöl, det är enklare.)