Hjälp jag ska bli sambo!

Det började förra veckan när Ikaah och jag gick hem från Ica Maxi och diskuterade. Förra torsdagen slog det mig på riktigt.

Hjälp jag ska bli sambo!

Jag har ju vetat om det i ungefär två år, pvn och jag har längtat efter att flytta ihop och så där, så egentligen var det inget nytt. Samtidigt har det varit så långt bort att det aldrig känts reellt. Men BAM – där var insikten om att det bara är åtta veckor kvar. BAM.

Jag har bott hemifrån i sex år i augusti. Tre av dem bodde jag tillsammans med kombon Emelie. De senaste tre åren har jag bott ensam. Vänersborg var tre år av tåtassande och kompromissande men någon att prata och umgås med, någon att inte ha tråkigt med. Det var aldrig tråkigt i Lilla Paris, aldrig ensam. Det kunde mer bli för mycket av det goda. Kallsta och Regnstaden har varit att gå på toaletten med öppen dörr för hey, det är bara jag här. Det är mina kläder, mina saker, min skit överallt. Sakerna är där jag senast lade dem och allt jag stoppar i kylen och skafferiet finns kvar (det gjorde de i och för sig i Lilla Paris med). Helt kompromisslöst. Allt har centrerat kring mig de senaste tre åren.

Nu ska jag alltså ge upp det. Eller slippa det.

Jag kommer bli sambo, för sjutton. Så man faller under sambolagen. 1 § Med sambor avses två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll. Parförhållande! När hamnade jag i ett sådant?! Pvn kommer vara det sista jag ser på kvällen och han kommer vara det första på morgonen. Han kommer drälla runt i lägenheten jämt och ständigt. Han kommer alltid vara där. Jag kommer aldrig vara ensam i flera dygn.

Jag ser framför mig kiv om vad det ska bli till middag (till skillnad från nu när jag äter precis vad jag vill när jag vill), tidigt sänggående (till skillnad från nu när vi pratar på msn till sent) och vem ska duscha först (till skillnad från nu när jag duschar när jag vill)? Pvn skrattade lite åt att jag sa att jag inte kan äta frukost medan han duschar, men jag vill gärna duscha först för att vakna och sedan vara klar. Frukost kan man ta med men jag kan inte gärna springa hemifrån halvklädd för att jag inte hann! Våra olika vanor måste ingå fusion och hur ska det gå…? Hur väl känner pvn och jag varann egentligen? Vi har ju aldrig upplevt vardag tillsammans. Antingen är vi båda lediga men minst en är det alltid när vi ses. När han går till jobbet brukar jag mest lägga mig på tvären i sängen. So basically, jag ska flytta ihop med en nästintill total främling! (Nu gjorde jag förvisso det med Emelie men det var nog mycket tur, varför skulle jag ha sådan tur två gånger?). Vad har jag gett mig in på? Är det inte lite skönt att bo ensam om jag tänker efter? Jag får alltid göra som jag vill, alltid lyssna på radio, inte ta hänsyn – guuud vad skönt! Och vi kommer aldrig göra slut så vi kommer alltid bo ihop så – herreguuud, jag kommer aldrig mer bo ensam!

Dock måste jag ryggdunka oss lite för att vi är såna bra sambor-to-be, trots mina isklumpar till fötter. Jag kommer flytta in i pvns lägenhet så rent tekniskt kommer inte den och sakerna i falla som gemensamt boende vid en eventuell bodelning. Det var liksom hans från början. Hade jag bott i lägenheten när han köpte köksbord så hade det fallit under ”saker för gemensamt boende”. Däremot köpte han lägenheten och många av grejerna med tanke på/förhoppning om att jag skulle flytta in där tillsammans med honom. Det blir en gråzon där. Det skulle i sådana fall ligga på mig att bevisa det och det skulle ju såklart bli svårt, men teoretiskt… Så för att undvika det kommer vi helt enkelt skriva samboavtal som avtalar bort sambolagen. Det jag stoppar in i bohaget får jag också ta med mig vid en bodelning. Det jag betalar för är mitt. Det är lite därför jag varit rädd för att göra mig av med för mycket möbler för då skulle jag ha en katt ungefär. Nu har jag ju ett fullt möblemang, vågar jag göra mig av med det…? (Visst är det fint att vi planerar för en bodelning som vi inte vill se?) Ovanpå allt har vi kommit överens om att skriva testamente också. Fatta, testamente. Jag tror det är smart dock. Om någon av oss skulle dö blir det i dagsläget våra föräldrar som ärver oss. Vad skulle mina föräldrar med Sid till? Då är det bättre han går till pvn som ger honom vidare till svärfar som är kär i honom. Och om pvn skulle dö skulle jag behöva köpa lägenheten jag redan bor i av hans föräldrar. Det låter ju helskumt men ett testamente rättar till det alltså. Jag trodde bara aldrig jag skulle skriva ett när jag var 22.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial