Jag och Steve.

Det började när jag var 14, 15 år gammal och mamma köpte en inspelning av Jonas Gardells show I Mellanmjölkens land. Den blev hela familjens favorit och vi såg den om och om igen. Vi kunde alla repliker men det var ändå hejdlöst roligt. Ja, vi var lite töntiga.

I den här showen berättar Jonas Gardell om när han kom till Konserthuset för att se The Sweets i tonåren. The Sweets var hans idoler (även Juha och Jenny i En komikers uppväxt med flera hade The Sweets som sina idoler). För att folk ska komma på vilka de är sjunger Gardell början på ”Ballroom blitz”. Den börjar med att sångaren Brian frågar de övriga medlemmarna Steve, Mick och Andy om de är klara och sedan brakar låten igång.Jag tror det började som en grej inom familjen (lite samma sak som med ”Jag låser!), att vi ropade ”Are you ready, Steve?” när vi skulle iväg. Alla svarade klockrent ”Yes”. Detta var inget konstigt för mig och jag tog med mig det till Vänersborg. Jag steg alltid upp först och var alltid klart först av mig och Emelie så jag började fråga om hon var ”ready, Steve”. I början stod hon mest som ett frågetecken, ”vaddå Steve?” Jag förklarade att det var mitt sätt att säga att hon skulle skynda sig och efter ett tag svarade hon klockrent ”Yes!” när jag ropade. Jag vet inte om vi kom mer i tid för att jag kallade henne Steve men det är inte väsentligt. Det hela har accelererat till att jag stundtals förkortar det till ”Steve, kom nu!” Är det flera som är långsamma är de helt enkelt Steves.

Någon gång i vintras satt jag, Love och Maaja i A610 och Love och jag skulle iväg på Bimbomöte. Jag stod i dörren och kallade henne Steve. Love reagerade precis som alla andra, ”vaddå Steve?” Maaja såg det och sa ”Jag förstod inte heller till en början…” Då slog det mig – hur länge har jag hållit på med det här?! Jag kommer som sagt ihåg när jag försökte få Emelie att förstå grejen och det var ju inte länge sen. Eller? Uppenbarligen är det det eftersom Maaja, som jag inte lärde känna förrän 2006, redan har gått igenom ”vaddå Steve?”-stadiet och nu är inkörd i jämförelse med Love. Det var lite skrämmande att inse att jag måste ha kört med det i minst sex år. I minst sex år har jag skrikkallat folk för Steve till deras förskräckelse. Det har gått så långt att jag inte längre reflekterar över att jag gör det. Jag måste sluta kalla folk Sreve. Det är konstigt. Fast nä, det må vara konstigt men jättekul!

3 kommentarer

  1. haha. jag vet… det tog dock väldigt lång tid innan jag faktiskt frågade vad det var för nåt det där…. lixom, jag bara svalde med hull och hå tt du bara sa så, jag reflektierade aldrig över varför. haha

Kommentarer inaktiverade.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial