Jag måste erkänna en sak

I våras var jag väldigt, väldigt trött på allt vad studentrepresentation hette. Jag hade tre saker inom studentkåren som tog tid och kraft. Då kändes det fullständigt rätt att yttra Jag ska aldrig mer engagera mig!

Men så kommer ny högskola, ny institution, ny kår och en ny längtan efter att engagera sig.

Så jag gick med i KM. Det var helt OK för det kräver egentligen inte så mycket om man inte sitter på styrelsepost och det avstyrde jag väl när folk föreslog. Nu jobbar jag några gånger per termin och det är lagom. Lagom för att det fortfarande ska vara roligt.

Men jag gick på två kårstyrelsemöten. Det var spännande att få veta vad de gör och vad som rör sig på en lite högre nivå. Folk tyckte att jag var lite konstig men fine. Lite senare ville Valberedningen prata med mig och av fyra poster de nämnde fick jag säga vilken som mest intresserade mig.

Den 3 december lade Valberedningen fram sitt förslag i FC. Jag stod med på listan som ospecificerad ledamot men jag vet sedan ett annat mejl att jag finns föreslagen till den post jag helst ville ha. Så om allt går väl blir jag ikväll på årsmötet framröstad (?) till ledamot i nästa års kårstyrelse. Så mycket för att inte engagera sig.

(Och det må vara en egen kårstyrelse men det finns inga heltidsarvoderade utan det liknar i mångt och mycket kårsektionerna där nere i staden med det konstiga regnet). Jag har även mejlat med killen som sitter på posten nu och hade tyckte inte att det hade varit så mycket jobb. Jag litar på honom.