High fidelity.

Läsåret 05/06 försökte jag mig på att läsa Nick Hornby. Han måste ju vara bra eftersom han är så hypad! Jag började med Fever Pitch men lade ner rätt snabbt, den handlade om fotboll och var så tråkig tyckte jag. Men jag mig inte utan gjorde ett nytt försök med High fidelity. Det var helt underbart att läsa den. Det var varmt i magen hela tiden. Och seriöst, en bok med undertiteln – en roman om kärlek och musik kan ju inte vara något annat än fullkomligt underbar.

Nu läser jag om boken och jag slås av hur mycket som gick direkt in i filmen, utan ändringar. Jag är riktigt imponerad över hur direkttaget det är. Å andra sidan, med en bra bok behövs det inte göras några ändringar. Få böcker får mig att skratta rakt ut med High fidelity är en av dem. (Den andra jag kan komma på på rak arm handlade om ”rullsviskon”, don’t ask me why.) Jag älskar musikreferenserna, jag älskar nörderiet och de flesta karaktärerna är väldigt sympatiska trots sina brister och fel.

I vår B-uppsats inledde vi med ett citat från filmen och vi refererade fel, så vi fick förslaget att ha tittat i boken om vi kunnat använda någonting därifrån. Så hade vi sluppit problemet med filmreferensen. Nu har jag tittat igenom och det var inte alls samma sak. Det var roligt, men inte samma sak. Och här är det roliga citatet:

Dick: I guess it looks as if you’re reorganizing your records. What is this though? Chronological?
Rob: No…
Dick: Not alphabetical…
Rob: Nope…
Dick: What?
Rob: Autobiographical.
Dick: No fucking way.

Läs High fidelity.