“Förlåt, kan du upprepa? Jag hörde inte.”

Hösten 1993 blev jag förkyld och jag fick lock för vänstra örat. Jag tänkte inget mer på det utan försökte vänta ut det och jag höll för näsan samtidigt som jag blåste, som man gör för att öronlock ska släppa. Men det släppte aldrig. Förkylningen gick över men locket fanns kvar. Ett år senare låg jag i soffan och såg på tv. Mamma har berättat att hon stod i hallen och ropade att jag skulle sänka tv-volymen men jag svarade inte. När hon kom in och frågade varför jag struntat i henne ska jag ha svarat ”jag hörde inte, jag låg på mitt hörande öra”. Då insåg mamma att jag faktiskt hade nedsatt hörsel.

Det drogs igång en hörselutredning. Jag har inga exakta minnen av det här men vi var på sjukhuset en del och vi var på en öron-näsa-hals-mottagning mitt i stan. Det gjordes fyrtioelva hörseltest på mig och det var inte så jättekul. Det var jobbigt att sitta i ett rum som var helt klätt i heltäckningsmatta. Man kände sig som ett försöksdjur när audionomerna och läkarna satt bakom glaset och såg på mig när jag förskräckt lyssnade efter ljud i hörlurarna. Jag skulle trycka när jag hörde ett pip. Efter några gånger insåg jag att de körde samma procedur varje gång: de började med höger öra och körde igenom ljudregistret lite fort. Jag hörde bra på höger öra. När det kom till vänster så höll de på hur länge som helst och ljuden blev svagare och svagare tills de – i mitt tycke – helt försvann. När jag blev lite äldre registrerade jag samtidigt som jag satt där inne hur de tryckte på en knapp. Jag såg alltså när det skulle komma ett ljud och jag tyckte att de måste veta att jag såg det.

Det konstaterades att skadan satt på snäckan. Ärrvävnad hade delvis förstört den, om jag minns det rätt. Tittar man på mitt audiogram så syns det att min hörsel störtdyker till över 100 db vid 1500 Hz.

Fram till att hörselskadan blev bekräftad hade jag suttit längst bak i klassrummet för jag var längst och jag skulle inte skymma några andra barn. Nu blev jag placerad till vänster i klassrummet istället. ”Till vänster” betydde framför tamburen så bänkarna där stod aldrig rätt fram utan var vinklade in mot klassrummet och tavlan. Eftersom min klass hade många allergiker fick vi det allergianpassade klassrummet och vi bytte således aldrig klassrum. Så där satt jag, till vänster i klassrum 17, i fem år. Det var inte så värst spännande. Några gånger under mellanstadiet bestod bänkplaceringen av små grupper och då kunde jag få flytta runt lite. Coolast var när jag fick sitta inne vid väggen, fatta väggen! Med rätt placering av mig, med högra örat ut mot klassen, gick det utmärkt. Sådana förändringar gjorde mig lycklig. (Att jag vid ett tillfälle hade JB vid samma bord och att jag kunde komma undan med att se på honom för att han satt i samma riktning som tavlan var en annan femma).

Vändpunkten för när jag slutade skämmas för min hörselskada kom i fyran. Några gånger det året fick jag gå ut i korridoren och prata med en audionom. Jag förstod ingenting. Hon ville prata om min hörselskada. Det ville inte jag. Jag ville helst inte låtsas om den. Jag ville vara som alla andra. Fine, med en liten hörseldefekt, men annars som alla andra. Hon pratade om teckenspråk, hur praktiskt det var och hur hon kunde säga något snabbt till sin man även om hon pratade i telefon med någon annan samtidigt. Jag fick ett vykort av henne med det svenska handalfabetet. Den gången följde hon med in i klassrummet och pratade med klassen efteråt. Hennes intention var ju att avdramatisera hörselskadan men jag kände mig generad – jag ville verkligen vara som alla andra. En av de mer pratsamma killarna – och definitivt den snällaste – nämnde att vi lärt oss handalfabetet på lågstadiet och demonstrerade. Ungefär där kom vändpunkten. Hörselskadan gjorde mig unik i klassen, den gjorde att jag särskiljde mig från alla andra lite grann. Efter det blev jag nästan stolt över den och berättade gärna att ”jag var döv, på ena örat”.

Någon gång i ettan på gymnasiet, jag tror det var innan jullovet, skulle vi ha teckenspråksprov. Bland annat skulle alla ha en konversation tillsammans med en lärare om varför man hade sökt till just den här utbildningen. Det fick mig att reflektera. Varför hade jag sökt den här utbildningen? Det var inte så att jag närde någon stor dröm om att bli teckenspråkstolk just då. En anledning till att flytta hemifrån? Det var bara ren bonus. Jag älskade språk och teckenspråket var annorlunda och något som vore kul att kunna. Det var väl något sådant jag drog till med när folk frågade. Fram till den gången tillsammans med läraren hade jag inte vågat erkänna att jag var rädd att i framtiden få försämrad hörsel (även om det inte fanns några större risker än för andra). Jag ville inte bli vuxendöv och stå där utan ett språk, som jag såg det då. Jag ville inte inte kunna kommunicera. Jag såg framför mig hur jag som vuxen och helt utan hörsel skulle vara tvungen att lära mig ett nytt språk. Det skulle gå åt skogen eftersom jag skulle ha svenskan men inte förstå tecknen och ingen skulle kunna förklara för mig (på teckenspråkslektionerna kunde alltid någon säga översättningen så man förstod).

Under de tre åren i Vänersborg lärde jag mig dock så mycket mer än bara teckenspråk. Jag förstod att det inte betydde undergång om man blev döv. Jag lärde mig också att i ett dövt sammanhang så är jag hörande, emellanåt var jag nästan lite osäker på om jag vågade kalla mig hörselskadad. En del av våra lärare, de var hörselskadade! De hade hörselrester och en del kunde prata medan jag fungerade lika bra i världen som vilken hörande som helst. Framför allt hade jag en betydligt mer hörande identitet än hörselskadad, trodde jag.

Nu har jag kommit över det och jag vill påstå att jag nog har en hörselskadad identitet, om än en liten hörselskada. Ja, min hörselskada påverkar mig i min vardag men om man inte vet om den så tänker man inte på den. Så sent som för en månad sen tyckte folk att jag var lite konstig som prompt ville sitta längst ut till vänster vid bordet. Det hade tydligen gått dem helt förbi, så så mycket stör den alltså inte. Mest påtaglig för andra är den nog i och med att jag alltid befinner mig på deras vänstra sida.På jobbet hittade jag en broschyr från Hörselskadades Riksförbund. Det är kanske dags att gå med där.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial