Sid ❤️

Imorron den här tiden finns inte min katt mer och jag tycker det är så jävla sorgligt!

Om det ”bara” hade varit att han behövde dra tänderna, på grund av sjukdomen FORL, och njurarna, som hålls i schack med speciellt foder, så hade det inte varit något problem. Men han har ont i ryggen också. Alltid.

Veterinären sa att han skulle behöva smärtstillande resten av livet. Vi har gett det en vecka nu och han ser ju att röra sig lättare, så visst behöver han det. Men jag kan inte med gott samvete låta honom ha ont i flera år, även om det mesta medicineras bort.

Fy fan för att behöva ta jobbiga beslut.

Lilla barnet är så fäst vid katten! Han bär matskålen, klappar och ja, han ser verkligen ut att älska katten! Det skär i mig när jag tänker på hur han inte kommer kunna göra det sen.

Stora barnet har ju mer kunnat förstå vad som ska hända och han har varit ledsen. Vi har bestämt att vi ska ha en begravning senare och måla en sten till trädgården med Sids namn på.

– Vi ska begrava kroppen på framsidan!
– Vi ska ha en begravning utan kroppen, älskade du.
– Vi kan begrava bara huvudet!
– Nej…
– Men svansen då?!

Jag har varit med om jobbigare saker och tagit jobbigare beslut, men ändå känns det så jävla jobbigt och tråkigt. Jag tycker själv att det är en djurägares ansvar att se till att djuret inte lider. Vad som är lidande kan ju diskuteras, men när jag har pratat med folk om det här den senaste tiden så har de flesta hållit med. En gjorde det inte men det gjorde att jag fick vrida och vända på mina argument och känslor lite extra och jag kom fram till samma svar: avlivning.

Men fy vad sugit det känns. Mitt lilla gull! Min lilla pälskling som har hängt med mig i snart 12 år! Det var han och jag innan barnen, innan partnern, jag gick för tusan fortfarande på gymnasiet! Det känns som en helt annan livstid.

Åh, älskade vän!

Sid på vår uteplats.
Sid på vår uteplats.
Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial