Senaste veckans läsning

Förra veckan blev en vecka med mycket läsning! Igår läste jag ut både ”Århundrandets kärlekssaga” av Märta Tikkanen och ”Alla borde vara feminister” av Chimamanda Ngozi Adiche. Tikkanens bok gjorde ont på rätt ställen i hjärtat. Jag förstår henne och jag förstår henne inte. Jag förstår att hon stannade hos honom och samtidigt vill jag skrika åt henne att lämna honom. Jag gråter över barnen som växte upp så, jag gråter över kvinnan som lever mitt i det. Men hon lät ändå varken bitter eller ledsen när jag hörde henne prata på Bokmässan förra året. Hon konstaterade att så här var det och han var hennes livs kärlek. Någonstans måste det ha varit bra emellanåt. Jag hoppas det.

Adiches bok förstår jag att den delades ut på gymnasiet i vintras. Feministiskt innehöll den inget nytt för mig men däremot fick den mig att tänka utanför min vita, europeiska bubbla. Allt feministiskt händer inte här och det var… jag vet inte hur jag ska skriva det här utan att det blir förminskande och dumt. Den innehöll perspektiv på feminismen som jag inte tar del av så ofta, tyvärr, och var bra för mig att bli påmind om att det finns feminism överallt. Bra grej och bra för mig som vit, europeisk feminist att lyfta blicken.

Tidigare i veckan såg jag nästan hela Svt-serien av ”Det mest förbjudna”, efter Kerstin Thorvalls roman. Vi pratade om den på jobbet så jag började lyssna på den. Det tog en dag. Tyckte jag om den? Nja. Vilken gränslöshet emellanåt. Om jag förstår varför kidsen var aviga mot henne i vuxen ålder? Oh ja! Jag tycker inte att barn har någon skyldighet att hänga med sina föräldrar om föräldrarna inte är vettiga. Därmed inte sagt att barn kan bete sig hur som helst, bara att föräldrar inte heller kan göra det och förvänta sig lojalitet när barnen är vuxna. När de är små är de nästan alltid lojala med föräldrarna och jag säker på att Thorvalls också var det, på gott och ont.