Att vara en ung bitterfitta.

På biblioteket hittade jag i förra veckan Bitterfittan av Maria Sveland. Den hade åtminstone två bloggar kommenterat alldeles nyligen så den var jag tvungen att låna. På resan i fredags ömsom grät jag, ömsom skrattade och emellanåt höjde jag igenkännande på ögonbrynen. (Medresenärerna måste ha undrat.) På resan hem igår läste jag klart boken. (Att det var underbart att läsa en skönlitterär bok för att jag inte hade mycket annat att göra på resan är ett helt annat inlägg.)

Jag hatade boken. Jag hatade den för att den på många punkter beskrev en tillvaro jag befinner mig i, för att den beskrev en tillvaro jag kommer att befinna mig i om nio år. Det är inga trevliga tillvaror. Jag känner igen mig så väl – är jag bitterfittmaterial då? Svar: ja. Och jag säger som någon annan sagt före mig: om jag ändå inte var så jävla upplyst! Om jag ändå slapp vara medveten om att det finns orättvisor och ojämställdhet och inget lösning som tillfredsställer mig helt och hållet. Jag kommer aldrig få det där jämställda förhållandet som jag så länge ville ha. Jag vet inte hur ett sånt förhållande skulle se ut i praktiken, men jag drömmer fortfarande om det. Kanske lite för att aldrig nöja mig med något obra och bli den där ensamstående tvåbarnsmorsan i Täby med ett välskrivet äktenskapsförord. Om jag fortsätter vara medveten om det kan jag alltid försöka styra mitt liv i en bra riktining.

(Och jag vill inte få skit för att jag är feminist och jäkligt trött på allt det här.)