Körkortsminnen

Imorse kom jag på att det bara häromdagen var tio år sedan jag tog mitt körkort. Herregud, tio år sedan!

Jag började övningsköra när jag var 17 år och redan hade flyttat hemifrån, så det blev högst sporadiskt när jag var hemma en helg. Höstterminen i trean, när jag var 18, började jag på körskola och jag kom verkligen inte överens med min körlärare. Efter mycket velande vågade jag till slut byta och fick istället den fantastiska Lennart! Han pratade gotländska och efter min första lektion med honom så var jag så förvånad över att jag inte grät! Jag hade ju gråtit efter varenda körlektion dittills! Lennart var… då kände jag att det helt och hållet var hans förtjänst att jag över huvud taget tog körkort. Han var grym som lärare, en av de bästa jag haft när jag tänker efter.

Jag hängde på körskolan nästan varje dag efter skolan och pluggade teori och satt vid datorerna och gjorde låtsasprov. Det tålamodet och den uthålligheten att nöta varje dag kan jag nästan avundas mig själv nu. Det hade jag verkligen behövt när jag pluggade programmering kan jag säga.

I januari 2005 gjorde jag ett godkänt teoriprov och i januari eller februari hade jag min första uppkörning. Den gick åt helvete trots att jag fick en till chans av kontrollanten. Jag förstod inte varför kontrollanten ville att jag skulle köra runt samma kvarter en gång till, men efteråt kom jag på det: det var en enkelriktad gata och jag skulle svänga vänster, alltså skulle jag ha lagt mig till vänster i körfilen men jag låg till höger båda gångerna. Jag blev kuggad med all rätta men det tog mig så hårt.

Dittills hade jag inte misslyckats med någonting i mitt liv. Jag gled genom skolan och var duktig på allt – hur kunde jag misslyckas med körkortet!? Alla kunde ju ta körkort! Varför kunde inte jag?! Tack och lov hade jag inte berättat för någon om uppkörningen så jag behövde inte berätta om att jag hade misslyckats heller.

Den andra uppkörningen blev i april. Då hade jag varit hemma på påsklovet precis innan och kört lite extra och jag hade en betydligt mer ödmjuk inställning till saker och ting.

Jag skulle ha en lektion precis innan uppkörningen men Lennart var sjuk den här dagen. Jag kände ytterligare ett misslyckande komma. Inte gick det bra på den lektionen heller… Fasiken. Jag körde bort till Trafikverkets lokaler (var det Trafikverket på den tiden?), släppte av läraren som tog en annan bil tillbaka och väntade. Vad sjutton skulle jag göra om jag kuggade en gång till? Då fick jag ju inte köra hem ensam och… vad gör jag då?

Jag har sällan varit så nervös inför någonting som mina uppkörningar. När kontrollanten sa att jag var godkänd hade jag svårt att tro på det men jag blev såklart glad – och jag kunde köra tillbaka själv! Att backa ut och köra därifrån ensam i bilen var så coolt!

Nu har jag alltså haft körkort i tio år? Konstigt. Jag tycker fortfarande det är fruktansvärt roligt att köra bil, bara inte inne i Stockholm.

Nej, jag ska inte byta körkort i år dock. Jag tappade bort mitt första när jag var 23 och fick skaffa ett nytt. Ett år senare bytte jag namn och fick skaffa ett nytt för det, så det jag har nu gäller i fem år till.