Om sorg

Idag har jag gråtit till Mrs Martins blogg. Flera gånger kände jag att jag hade kunnat skriva inläggen själv.

Sorg är jättekonstigt. Den känns i hela kroppen samtidigt som det ibland känns som ”vanligt”. Den går som ett tvärsnitt över alla mina lager. Min terapeut har pratat om att jag har olika sidor: förälder, partner, kompis, kollega, och att det kanske är skönt för mig att ibland kunna ”bara vara” kompis men jag håller inte med. Sorgen finns där hela tiden, så visst, jag är fortfarande kompis men jag är en kompis med sorg. Oftast pratar vi inte om det, men terapeuten får det att låta som att jag kommer kunna vara som vanligt när jag är kompisen. Nej, jag är en förälder/partner/kompis/kollega som har förändrats i grunden. Det är dumt att tro att jag är samma människa för det är jag inte. Jag känner ofta att det som var jag tidigare glimmar till men hela jag är förändrad. Och fast jag vill springa ifrån det eller trycka undan det så är det där heeela tiden. Jag kommer för resten av mitt liv vara en människa vars barn har dött.

Nu ska jag försöka lära mig leva med det. Jag ska lära mig att sorgen finns där, acceptera, omfamna (?) den. Det är så svårt och det gör så ont. Jag får svårt att andas när jag tänker på att jag aldrig kommer kunna samla alla mina barn, när jag tänker på att min familj aldrig kommer vara komplett utan att en alltid, alltid kommer att saknas.

Det finns inget att göra åt det. Det går inte att laga. Jag kan bara lära mig leva med det och jag är fan inte där än, så gud vad jag gråter.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial