Lilla Paris.

Jag har börjat läsa Linas kvällsbok 2 av Emma Hamberg. Den första kom när vi gick i tvåan på gymnasiet och jag kunde inte hålla mig tills den kom i pocket utan köpte den inbunden. Jag minns att jag satt på bänken vid det som var våra skåp det året och diskuterade boken med K. Boken tilltalade mig då. Jag kände igen mig. Att den sen utspelar sig i Vänersborg – förtäckt till Rödköping – gjorde inte saker sämre. Jag menar, hur många städer har omotiverat två stycken korvkiosker på ett torg som knappt kan kallas torg…? En klasskompis som bott i Vänersborg – till och med samma bostadsområde som Lina? – hela sitt liv sa att hon visste precis vilken lekpark det pratades om. (Mossviken i Mossvikenfruar är också Vänersborg). K och jag spekulerade vilken båt som skulle vara Ivars nere i hamnen. Det fanns förresten en kille – även kallad Snälla Treans lillebror – på skolan som jag av nån anledning tyckte liknade beskrivningen av Ivar.

K och jag gick och väntade på filmen nästan lika länge som vi väntade på PotC-uppföljarna. I februari kom den så på bion, men när vi väl skulle gå och se den hade den slutat visas – såklart. Det föll på en vecka. Surt. Men vi fortsätter vänta, tappert.

Jag har bara hunnit läsa 40 sidor i tvåan. Om jag kunde skulle jag strunta i allt annat och bara sträckläsa, men det är lite mysigt att läsa långsamt och hinna suga i sig allt också. Boken är verkligen mysig, jag sitter och ler och mår bra. Jag har till och med varit tvungen att stryka under på några ställen.
På sidan 17 slog författaren huvudet på spiken angående kalla fötter, flytta hemifrån och allt det där (eftersom Vänersborg och flytta hemifrån är synonymt för mig):
… [Det var] Bara jag och några liter jordgubbskräm och en kvällstidning.
Åh lilla vän, åh vad jag känner med dig, åh vad jag vet precis vad du menar och åh vad jag önskar jag kunde vara där och krama dig och servera mjölk till jordgubbskrämen. Jag vet så väl hur det känns att göra allt det där 16 år gammal och hur trevligt allt hemma plötsligt verkar.

På sidorna 24 och 25 träffar Lina nya klasskompisar och de presenterar sig. En kommer från Grums (haha, ja, det luktar och herregud vad många gånger jag har åkt igenom där och… ah, roligt.), en från Upplands Väsby (och där vill jag ju bo! :D) och en från Ystad (som jag inte har någon koppling till whatsoever så hon var inte lika rolig. ;)). Lina berättar var Rödköping ligger och vad som finns där, eller snarare avsaknaden av vissa saker:
Men det [Upplands Väsby] kan inte vara värre än Dököping. Vi har en gågata [Edsgatan], och när man går på den där gågatan och bara tittar kan det ju se supergulligt ut, men det är bara kulisser! Det finns inga affärer, förutom en massa pizzerior och ett JC där allt snyggt säljer slut på 2 timmar. Inte ens ett H&M har vi, och ska man gå på McDonad’s får man åka till Trollhättan.
Det här är så roligt att det finns inte!! Det är verkligen pittoreskt i Vänersborg men så mycket mer är det inte. (Inget fel med det, jag trivdes alldeles ypperligt.) Däremot undrar jag var det där JC-et påstås ligga, för det fanns det inte. Det enda som fanns i stan var ungefär en biograf, ett Lindex, ett bibliotek, en massa caféer (kattis! qvarnen! nordfeldts! princess!) och ett systembolag. Åh, jag älskar Vänersborg. Åh.

Jag återkommer säkert med mer. Boken är på 300-ish sidor så fler saker för mig att garva åt lär finnas. :)

1 kommentar

  1. Sluta, jag börjar gråta…. fan va jag saknar det ibland. varför vet man aldrig hur bra man har det förrns det är slut?? pizzoriorna… och varför gick vi inte på cafe mycket oftare?? och promenera på skräcklan. snyft…

    Men, varför i hela friden vill du bo i väsby?

Kommentarer är stängda.