Billström och Barnkonventionen

Barnkonventionen tillkom 1989 och var något som togs upp flera gånger när jag gick i skolan. Det pratades om hur viktig den var, hur viktigt det var att den fanns och att den betydde massor för oss barn – men jag tyckte den kändes tandlös. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men det var något som inte kändes ”rätt” med den. Det var många fina ord i och om den men jag såg aldrig något konkret exempel på vad den hade gjort för mig.

Det fortsatte. Den fanns, den var fin men den verkade inte ha någon konkret effekt på något, tyckte jag. När jag var aktiv i en lokalförening för Rädda Barnen kändes den tandlös. Rädda Barnen var en av mest drivande i Sverige för konventionens tillblivande och det hänvisades ofta till den i vårt arbete på kommunnivå, men ingen kunde ge exempel på när den haft betydelse. ”Ja, i Barnkonventionen står det att det här inte får ske men det gör ju det ändå? Vad ska ni ta till för åtgärder när de bryter mot konventionen?” Ingen kunde ge något bra svar.

Jag har alltså gått omkring och trott att Barnkonventionen mest funnits för syns skull. Tills jag läste Lars H Gustafssons bok Förskolebarnets mänskliga rättigheter (2011) nu i vår.

En konvention är starkare än en deklaration och kan liknas vid en internationell lag, skriver Gustafsson (Gustafsson, 2011, s 34). En stat signerar först konventionen och inleder därmed arbetet för att föra in konventionen i de egna lagarna. Därefter kan staten gå vidare med att ratificera konventionen och då förbinder man sig till innehållet. Alla länder i hela världen har signerat och alla utom Somalia och USA har också ratificerat den. (s 34) Det betyder alltså att nästan alla länder har förbundit sig till att följa barnkonventionen och då känns den inte längre så verkningslös. Det är inte valfritt att följa den eller inte om landet har ratificerat den, den ska införlivas i den egna lagstiftningen. Sverige valde att inte göra hela konventionen till svensk lag utan istället ändra den befintliga lagstiftningen till att överensstämma med konventionen (s 35) och det tycker en del är en sämre väg än det första alternativet, bland Gustafsson (s 35-36) och UNICEF (UNICEF, 2013). Så ja, det går inte att ta till några rättsliga åtgärder när det bryts mot konventionen, eftersom den i sig inte gäller som lag, men Sverige har fått backning för att vi inte gjort tillräckligt (Gustafsson, s 36).

På sidan 69 skriver Gustafsson:

Jag har ibland fått kommentaren: ”Det var då ett evinnerligt tjat om dessa rättigheter! Ska barn bara ha rättigheter nuförtiden? Har de inga skyldigheter alls?”

”Eh, nej?!” är min tanke. De är kids som inte bad om att födas, som inte bett om något, inte sjutton ska de tvingas till motprestationer för att få grundläggande rättigheter?! Vem är det som ens uttrycker en sådan åsikt? Vad är det för skyldigheter de tycker barn ska ha? Jag kan inte komma några alls.

Barn är små men de är människor. De ska alltså ha samma rättigheter som vuxna människor och därutöver ska de ha vissa rättigheter som skyddar dem i egenskap av barn. Att barn inte får välja till exempel sina arbetsplatser eller -kamrater själva tycker jag är en ”brist på rättighet” nog att det inte ska behövas några ”skyldigheter”. Gustafsson hänvisar till artikel 2 som svar på frågan.

Boken blandar vardagsexempel från en fiktiv förskola med information om Barnkonventionen och hur man kan arbeta med den. Den var en ögonöppnare för mig om vad Barnkonventionen egentligen innebär och vilken kraft den har, rätt använd.

Jag läste boken samtidigt som migrationsminister Tobias Billström inte riktigt gillade den nya lagen om att papperslösa barn och ungdomar ska ha rätt till skolgång.

Vore det bättre om de här eleverna inte fick gymnasieutbildning?

– Vänta lite. Vänd på resonemanget. Diskussionen måste ju snarare utgå ifrån: om du ska ha en ny rättighet – varför ska du ha den rättigheten?

(Orrenius, 2013)

Frågan i citatet ovan är ju precis detsamma som i exemplet ovanför: de ska ha rättigheten att gå i skolan för att de är barn! Och nej, regeringen är inte schysst som ändrar lagen (Sverige, 2012) – det är deras skyldighet att erbjuda barn – alla barn – skolgång om de vistas i Sverige. Punkt. Det handlar mer om en plump i tidigare regeringars protokoll för att de inte gjort det här än en guldstjärna till nuvarande för att de genomför det. Sverige ratificerade Barnkonventionen som ett av de första länderna i världen, redan 1990 (s 35)! Det är över 20 år sedan! Artikel 28 säger klart och tydligt att barn har rätt till skolgång. Jag förstår inte att Billström överhuvudtaget kan tycka att det är något att diskutera…?

Jag vill bara skicka ett mejl till Billström och hänvisa till Barnkonventionen. Varsågod, gör.

Post 088 av #blogg100

Gustafsson, Lars H. (2011). Förskolebarnets mänskliga rättigheter. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur

Orrenius, Niklas (2013). ”Billström kovänder om reform”. Dagens Nyheter, 2013-03-18. Tillgänglig på Internet: http://www.dn.se/nyheter/sverige/billstrom-kovander-om-reform (2013-04-20)

Sverige. Regeringen. (2012). Utbildning för barn som vistas i landet utan tillstånd: Regeringens proposition. Stockholm: Riksdagen
Tillgänglig på Internet: http://www.regeringen.se/content/1/c6/20/64/13/ad2f7f12.pdf (2013-04-20)

UNICEF (2013). ”Gör Barnkonventionen till lag”. Tillgänglig på Internet:http://unicef.se/projekt/gor-barnkonventionen-till-lag (2013-04-20)

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial