SCUM Manifestet

Jag har äntligen läst Valerie Solanas SCUM Manifestet från 1966.

Känslan boken lämnar mig är inte alls den översvallande känsla jag hade förväntat mig efter Helen Alfvegrens inlägg och Sara Stridbergs förord.

Början kände jag ”men så här är det ju inte…” och ”överdriver hon inte här…?” för att sedan övergå i ”är jag så indoktrinerad att jag håller med patriarkatet och inte ser att det är fel längre…?” (vilket är mycket möjligt)

Det var inte förrän jag läste det sista ”kapitlet” om hur SCUM ska arbeta som jag drog på smilbanden men då började jag istället läsa högt för maken. Plötsligt blev boken väldigt rolig. Jag tror inte maken uppskattade att höra om hur han, i egenskap av man, skulle arbeta för att utplåna sig själv men jag, i egenskap av kvinna, tyckte det i alla fall var lite rolig läsning. En payback, som Alfvegren uttrycker det.

Har ni läst SCUM Manifestet och vad tycker ni i sådana fall?

Post 060 av #blogg100

4 kommentarer

  1. Jag har dessvärre inte läst det, men reagerar lite över det här med payback. Är vi inte bättre än så? Hämnd föder bara hämnd. Ja, patriarkatet bär skulden för mycket som är fel, men ska vi då sänka oss till ”deras” (vilken generalisering) nivå? Tjänar vi inte alla på att komma framåt och utvecklas gemensamt, skapa ett hållbart samhälle där alla har sin plats? Visst kan hämnd vara skönt för stunden, men det hämmar bara utvecklingen.

    1. Självklart menade jag inte att bokstavligt vilja utkräva någon hämnd. :) Jag tyckte det var överdrivet men samtidigt var det roligt skrivet.

    2. Utveckling jag missade att ta med i inlägget: Det är verkligen inte OK att som Solanas faktiskt skjuta någon som hon gjorde, men jag kan mycket väl se det befriande i att skriva om en alternativ värld/ett önskescenario där man får agera ut all ilska och frustration hon (och jag) måste ha känt. I hennes värld, i hennes bok, fick hon beskriva hur hon ville ha det och jag förstår att det då kom fram grova saker.

      Av det som stod i förordet så framstod hon som en mycket ensam och trasig människa. Med hennes bakgrund är jag inte förvånad att hon skrev som hon gjorde.

      Jag vet inte om jag tror det går att krossa patriarkatet, vare sig med våld eller intellekt. Skulle jag försöka något så skulle det vara via argumentation och påvisning av vad det gör med oss, men det går trögt och alla vill inte övertygas. :)

      Det var inte mycket som avslöjade att den var skriven 1966, sorgligt nog. Det var någon mening om datorer som tydde på det, annars kunde den lika gärna ha varit skriven idag…

      1. Tur. :) Och även om utvecklingen må gå långsamt, med bakslag, så står det ju inte stilla.

Kommentarer inaktiverade.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial