Hur gick det här till?!

För några veckor sedan frågade svärmor om inte jag och sambon skulle vara med i Bellmanstafetten nästa år. Svärmor, jag, sambon, svägerska och hennes pojkvän skulle kunna bilda ett lag. Man ska vara fem i laget och alla springer fem kilometer var.

Min svärsläkt älskar löpning och är med i Vårruset, Tjejmilen och Hässelbyloppet. Svärmor springer ofta och gärna. Svägerska gör detsamma och har även sprungit en halvmarathon. Hennes pojkvän sprang Stockholm Marathon i år så även han platsar in. Sambon har väl inte tränat sen gymnasiet och jag springer inte, jag går på gympapass där jag får hoppa och studsa. Hoppa och studsa är så mycket roligare än löpning tycker jag. Jag gillar verkligen inte att springa.

Men jag sa ja, om sambon är med. Han var fortfarande avvaktande och jag kände mig småtrygg i att det inte skulle bli av.

Döm av min förvåning när jag får ett mejl från svärmor där hon utmanar den andra släkthalvan på Bellmanstafetten! I sitt eget lag har hon placerat både mig och sambon. Så nu vet vi inte – måste vi börja löpträna nu? Jag har i och för sig garderat mig och hämtat hit mina löparskor (varför har jag ett par sådana?!) och frågat folk som bott här längre om träningsspår. Nu ska jag bara tvinga mig ut också.

Vad är ett rimligt mål – att klara av att springa fem kilometer? Att springa fem kilometer på tid? Vilken tid i sådana fall? Är 30 minuter lagom? Jag tror jag satsar på att springa fem kilometer på 30 minuter. Och hur tusan gör man löpning kul?!

(Men just nu har jag alibi för att slippa: jag är småsjuk).

4 kommentarer

  1. Hehe… Låter som du inte slipper undan. Gudarna vet hur man gör det roligt – musik kanske? Eller att sätta upp delmål för sig själv att kämpa mot? Eller tvinga med sambon?

  2. Tro det eller ej så har jag älskat att springa en gång i tiden… Jag började för att komma i form och det var inget kul alls, sen när kondisen blev bättre blev det roligare och roligare och när jag fixade att springa fem kilometer utan att stanna första gången var det en sån triumfkänsla! Men sen kom jag av mig när jag flyttade ner till Borås och vips var kondisen borta igen och med den all motivation… Så kan det gå =)

    Jag tror det viktigaste är att ha riktigt bra musik i lurarna. Sån där som gör att det spritter i kroppen liksom. Sen är det nog bara envishet som gäller i början, tills det börjar bli roligt på riktigt ;)

    Lycka till!

  3. Det blir alltså roligare? Åh, det låter hoppfullt i alla fall! Hittills har jag aldrig kommit över den spärren.

    Jag borde sätta mig och knåpa ihop en bra spellista låter det som. Vilket trevligt ”måste”. :)

Kommentarer är stängda.