Dag 03 – Mina föräldrar

De är som föräldrar är mest, de har ett huvud, två ben, två armar… var dessutom.

Föräldraskap är ju tämligen aktuellt i min värld och det är väl helt naturligt att jag börjar tänka på mina föräldrar nu. Jag har funderat på vad de gjorde med mig och Lillebror, vilka delar av det som var bra och som jag vill ta med – och vilka delar jag absolut inte vill göra om. Jag vill lära mina barn om pengars värde så jag ska också sätta upp en stol på bordet och leka bankkontor (kommer mina barn ens förstå referensen till de små fönsterena som fanns på både banken och posten när jag var liten?). Jag vill lära dem prata för sig och de ska få förhandla när de vill något; vara ute längre, högre månadspeng, whatever (jag borde vara förberedd för löneförhandlingen i januari). Däremot ska jag inte lura dem att inteckna allt i Monopol bara för att jag kan och sedan gör dem bankrutt (även om det kan vara bra att lära dem att man inte vinner jämt) och de kommer definitivt få göra precis vad de vill med sina hår i missriktad välvilja; kort, långt, grönt, brunt, svart, vitt. Någonstans hade ju mamma mitt bästa för ögonen när hon sa nej till allt tills de stod mellan vanliga slingor och dreads (då fick jag göra slingor för mina egna pengar), medan jag kan känna ”äh vad fan, det växer ut och så får de lära sig – den hårda vägen – att en hemmablekning utan översyn kanske inte var det bästa de gjort”. Hål i öronen? Inte en chans. Jag var nästan sist i klassen när jag väl fick göra det i fyran men mina barn kommer få det ännu värre; jag tänker inte tillåta något annat än att de går till en riktig piercingstudio – med mig! – och det finns risk för att de måste vara minst tolv år för att gå göra vanliga hål i öronen, om inte till och med femton. Att de får göra hål med håltagningspistol finns inte. Ska det göras ska det göras på riktigt med kanyl hos någon med fler piercingar än mamma. Tough luck, Fluffego. (Eller kommer det sluta med en backlash och att de anarkigör hål på sig själva med en isbit och en synål…?).

Jag försöker samla godbitarna helt enkelt men det är inte lätt. Det jag kommer ihåg är ju det som antingen var jättebra eller jättedåligt. Det som var lite sådär minns jag inte. Och egentligen spelar det nog ingen roll för jag kommer misslyckas så hårt ändå i mitt föräldraskap. Är det OK att skicka sina barn till sina föräldrar då? Jag tycker de lyckades bra första gången och dem är de första jag skulle betro med mitt eget barn.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial